Den där drömmen som återkommer från det att man får reda på att barnet inte mår bra och behöver hjälp. Eller snarare man tror att den tillvaro man existerar i är mardrömmen och att när man vaknar så kommer allt att vara som det ska.
Det gäller att aldrig förlora hoppet, att våga tro, samtidigt som man behöver vara förankrad i verkligheten för att inte bli besviken eller chockas när någonting inte blir som det borde. Men det är kanske det som är livet. En fot i drömmen och den andra på marken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar