- Jag heter: Kevin
- Jag föddes: 2013 i Lund
- Min familj: mamma, pappa, storasyster och storebror
- Jag bor:Växjö
- Detta är vad jag gillar bäst: alfons och minionerna
- Jag vill bli: stor
- Min favoritfärg: de flesta färger
- Min favoritbok: Alfons
- Favoritprogram på tv: Alfons
- Favoritmat: pannkakor
- Gillar att dansa till: musiken till minionerna
- Mitt favoritdjur: katt
- Mitt hjärtfel: HLHS
- Insamling: Hjärtebarnsfonden
Min son föddes i Lund 2013 med hypoplastiskt vänsterkammarsyndrom.
Graviditeten var märklig, man var lycklig och förväntansfull, samtidigt rädd, det gick ju bara inte att förbereda sig för vad man skulle gå igenom. Han opererades när han var 4 dygn, allt gick ofantligt bra, vi kom ner till avdelningen efter några veckor, men han blev väldigt snabbt väldigt sjuk igen och fick åka tillbaka till intensiven, detta upprepade sig mängder av gånger.
Vi levde i extrem ovisshet och vi kände oss väldigt ensamma mitt i allt. Jag minns att en gång jag åkte hissen från entre plan visste jag inte var jag skulle gå av, var det Biva eller 67:an?
Varje dag var olika, vissa dagar sa de att vi skulle hem, andra visste de inte om han skulle klara sig.
Vi hade glädjefulla dagar och operations(och andra ingrepps) dagar. Dagarna blev veckor och veckor blev till månader... det blev vinter och det blev vår, och vi visste ingenting, förutom att just här och nu har vi varandra allihop.
Jag är inte ensam om att uppleva denna berg-och dalbana mellan chock och reaktionsfas, en fas alla hjärtebarnföräldrar tvingas gå igenom mer eller mindre men som vi sällan pratar om.
Vår son har varit otroligt stark, han kämpade på med maten hela tiden, han log, och han hade en enorm styrka i sina ögon. En dag och flera ingrepp senare kom vi äntligen hem, i maj 2014. Hela 2014 var en kamp på olika sätt, men han tog sig igenom året, i augusti fick han sin knapp på magen och det var en enorm lättnad.
2015 gjorde han sin tcpc operation, och vi var hemma igen efter en månad. 2015 var även året som jag började bearbeta allt som hänt, jag började måla och skriva poesi. Jag tror det är viktigt att vi som är föräldrar till svårt sjuka barn hittar verktyg för att ta sig igenom krisfaserna och är medvetna om dem. Livet blev väldigt mycket bättre när jag började vara mer öppen och hitta sätt att få ur mig känslor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar