VINCENT FRÅN LÄRBRO

• Jag heter: Vincent 
• Jag föddes: Den 2/5-11 på Visby lasarett
• Min familj: Mamma Jessica, lillebror Elvin, bonuspappa Andre och pappa Pontus.
• Jag bor: Lärbro på norra Gotland 
• Detta är vad jag gillar bäst: Traktorer och Bilar
• Jag vill bli: Mekaniker och skruva på traktorer
• Min favoritfärg: Grön
• Favoritprogram på Tv: Fåret Shaun
• Favoritmat: Pannkakor och korv
• Gillar att dansa till: All sorts musik (Älskar musik)
• Favoritdjur: Min katt Selma och min hund Doris
• Mitt hjärtfel: Transposition av de stora artärerna

Detta är vår historia

Vincents hjärtfel upptäcktes när han föddes, när han kom ut så såg de ganska fort att något inte stämde och där började vår resa.

Jag minns så väl när de sa på första ultraljudet att hjärtat på vår lilla bebis såg så bra ut men så var det inte riktigt, den 2 maj föddes min son Vincent och när han kom ut var han blå och därmed såg de att något inte stämde. De sprang iväg med Vincent och ska jag vara helt ärlig så minns jag nästan inte vad som hände den stunden eller om det är något man inte vill minnas. Men i alla fall så kommer de tillbaks efter en stund och berättar att han har ett hjärtfel och måste åka till Lund och där bröt jag ihop.

Vincents pappa fick åka hem till Fårö och hämta saker för han och jag fick flyga till Lund dagen efter. Medan Pontus var på Fårö så tog en undersköterska med mig till ett rum där Vincent låg, rummet var fullt av läkare, narkosläkare, sjuksköterskor och piloten till helikoptern. Läkaren som var där, numera Vincents hjärtläkare, försökte förklara för mig vad som vad fel på Vincents hjärta men jag bara grät och lyssnade inte på något av det han sa. Minns att jag frågade undersköterskan om det var mitt fel att han föddes med hjärtfel men hon sa nej, men som mamma så anklagar man ofta sig själv.

Den 3 maj, dagen efter Vincents kommit till världen, kom jag och Vincents pappa till Lund och jag bara grät. Försökte en läkare förklara något för mig så försvann jag typ bort och tårarna bara rann. Jag kunde inte ta in något av det de sa, jag var inte beredd på allt det här. Man tänker att när man ska få barn så ska det bli så lycklig och man ska få upp den där lilla bebisen på magen inte att någon ska springa iväg med sin bebis och sen komma tillbaks och säga att han har ett hjärtfel och måste till Lund.

Min enda tanke var att jag skulle förlora honom

Att inte få hålla sin bebis när man är full av hormoner och bara vill ha sin bebis nära. Vincent föddes på måndagen och på onsdagen fick jag äntligen för första gången hålla honom och jag minns hur sur och lättretlig han var av all medicin och hur svårt det var att hålla honom med alla slangar.

På torsdagen opererades Vincent, de skulle börja kl 8 på morgonen och vara klara kl 15.00.  Klockan blev 15.00 och ingen ringde, klockan blev 16,00 sen 17.00, först klockan 18.00 ringde de och sa att allt hade gått bra, men de hade inte blivit riktigt nöjda med sitt arbete med kranskärlen som skulle flyttas så de hade gått tillbaka och gjort om det till det bättre.

Minns när vi fick komma in till Vincent efter hans operation och hur hemskt det var att se sin lilla bebis ligga där med alla dessa slangar och öppen bröstkorg, som de stängde efter någon dag när svullnaden lagt sig.

Några dagar efter hans operation så fick vi flytta ner på en avdelning där vi fick börja ta hand om Vincent själva och efter 2 veckor i Lund så skulle vi få åka hem till Visby lasarett med honom.  Efter en vecka där fick vi äntligen åka hem med Vincent, men med täta ultraljud på hjärtat. Kan berätta att det inte har varit så lätt att göra ultraljud på Vincent då han blir helt galen och bara gråter och skriker så de har aldrig kunnat se riktigt hur det ser ut, men sist han och jag var på ultraljud för några månader sen så satt han helt lugnt och skrek inget så de fick för första gången göra ett riktigt ultraljud.

Vincent är idag som vilken unge som helst, helt vild och full av energi
De sa i Lund att han kanske inte kan bli något fotbollsproffs, men det tror jag nog att han kan bli.

Vi vet inte om Vincent behöver opereras någon gång igen i framtiden men det får vi ta då men som det är just nu så ser allt väldigt bra ut, han har ett blåsljud på hjärtat men inget större så det har de koll på.

Jag ska inte nämna något namn men Vincents hjärtläkare är en person som får mej lugn, jag litar på honom till 100%

Länk till Vincents hjärtfel:
Transposition