ANGELICA FRÅN LYSEKIL

~Ida, 1 år,  höger isomerism~

Några timmar efter kejsarsnittet, som gick förvånansvärt bra med tanke på att det knappt fanns något fostervatten då hon efter tilltagande blödningar i en vecka och sämre värden behövde plockas ut i v 28+5, började bekymrade neonatalläkare flagga för att något inte stod rätt till med Idas hjärta. 

Vi hade ju så gott det går varit förberedda på många veckor på neo med tanke på att jag legat inne för tidig vattenavgång och att hon behövde komma ut så tidigt, men det här visste vi ju ingenting om. Snittet var komplicerat så jag var rätt så omtumlad och förtvivlad över att åter igen ligga på BB utan bebis hos mig (sonen som då var 15mån föddes med akut snitt och behövde neo-vård i några dagar). 

Läkaren lovade komma tillbaka med besked senare och vi visste väl inte riktigt vad vi hade att vänta oss. Två på natten knackar det på dörren och in kommer barnläkaren tillsammans med barnmorskan och då förstod jag nog någonstans hur allvarligt det var (dem var nog rädda för att jag skulle braka ihop). 

Vi fick fortfarande inga klara besked utan läkaren berättade att vår Ida hade ett 'mycket annorlunda hjärta och troligtvis kromosomförändringar'. Han sa även att dem kontaktat Göteborg för expertishjälp och inte visste om Ida skulle åka dit redan under natten eller dagen därpå. Hjärtat gick sönder där och då, men samtidigt fick jag styrka som aldrig förr. Jag sa bara -'jag ska upp'.

Barnmorskan sa bestämt 'nej', men efter att jag insisterat och hon sedan såg min sambos blick som ungefär sa att inget skulle kunna stoppa mig fick jag duschat, bytt om och blev körd i rullstol till min dotters sida.

Jag satt intill Idas kuvös och sjöng hela natten fram tills jag höll på att svimma och var tvungen att återvända till BB för morfin, någon timmas vila och sedan förbereda en omtumlande resa till Gbg. Även bland experterna i Göteborg tog det några dagar innan vi fick veta att Ida hade höger isomerism och behövde växa till sig för att påbörja vägen till enkammarhjärta.

Däremellan hann en doktor förstöra oss totalt då hon bestämt antydde att Ida inte skulle överleva. Den natten skulle jag inte önska min värsta fiende. När jag blundar kan jag tydligt se framför mig alla bekymrade läkares miner och allt det som hände, men när jag öppnar ögonen ligger min underbara dotter intill mig och sover så lugnt efter dagens utflykt till hantverksmässan i Viña Del Mar, Chile. Ingen vet säkert hur framtiden ser ut och läkare med alltför dystra besked har vi lärt oss att ta med en skottkärra salt...för vår dotter är en hjärtekrigare som vägrar ge upp!!!